mozart- Mitt liv som hund

Okej, jag ger mig! Jag Mozart kungen av Frösön och hertig av Västergötland erkänner att jag är strumpfetischist.

Kan bara inte låta bli att smita iväg och nypa åt mig en liten strumpa som av någon anledning skulle råka ligga på sängen, golvet, en stol eller någon annanstans. Tyvärr så är väl kanske inte smaken och lukten så rolig, om man råkar sno en strumpa av husse! Stackars kille, hans fötter verkar inte må så bra.

Men att få tag på en strumpa som bara ligger på en plats och är alldeles ensam är nästan lite som ett "ha begär". Jag får en röst inom mig som viskar: "ta den, ingen ser, ingen märker, kom igen då, du är väl ingen katt?". Så jag bara måste ta den. Sedan lägger jag mig på en strategisk plats och slickar på den och gosar upp den så den är alldeles blöt av mitt saliv. Inte för att jag vill tugga sönder den, absolut inte och så taskig är jag inte, utan bara snutta på den.

Idag eller rättare sagt ikväll så låg det et par strumpbyxor som matte hade lagt på sängen! Lyckan var gjord och ingen ser på. Tassar in och på ett berner likt och smygande sätt tar jag ett stilla och smidigt grepp i tåändan och drar dem sakta nerför sängen. Vad hör jag då?? Japp, du gissade rätt, husse som säger barskt: Mozart, vad gör du?  Oj vad jag frös till och tänkte om jag står still så ser ingen mig, lite fel tänkt av mig. Kikade upp och mötte husses blick. Insåg rätt snabbt att det inte var någon idée att en försöka spela oskyldig eller ens att vara osynlig.

Något allmänt generad med att få min operation "strumpan" avbruten på ett sätt som verkar vara ett bakhåll från husses sida, så gick jag ut till köket för att se om man kunde tigga till sig lite mat från matte. Tror ni att jag lyckades? Inte ens mina bruna ögon kunde få henne att skänka mig en bit knaperstekt bacon. Var är vår värld på väg egentligen?

Vi höres!
/ Mozart